Om jag väljer att göra en serie om det, så är det väl för att det är nånting som jag tycker är viktigt.

EsterE G

Beskuren ruta ur Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson.

Ester Eriksson är aktuell med sin serieromandebut Det finns ingenstans att fly, som kom ut i mars i år på Kartago förlag. Det är en självbiografisk berättelse som berör psykisk ohälsa genom att följa hur huvudpersonen går in i en kris efter sin mammas bortgång. Ester själv har beskrivit historien som en serie om ”att försöka hålla huvudet över ytan fast stenen i bröstet vill dra en längre och längre ner.” Hon publicerar även (enligt mig) helt lysande enrutingar på sitt Instagramkonto som är en slags parafras på olika seriefigurer, framförallt Långben som ofta får äran att spela rollen som henne själv.

Mitt intresse för Ester Erikssons serier började när jag läste hennes fanzine Hatets blomma, gjort under tiden hon gick på Serieskolan. Hatets blomma är skriven i dagboksform, med ganska abstrakta bilder. Jag träffades direkt av språket och av bilden. Allt kändes så ofiltrerat på nåt vis. Som den obekväma sanningen. Men hur vågar man berätta om obekväma saker? Jag tycker själv att det är svårt att inte censurera mig själv när jag ritar och berättar med viss rädsla för vad folk ska tycka. Det är säkert därför jag också dras till serier som känns just ocensurerade. Där det känns som serieskaparen har låtit historien berätta sig själv istället för tvärtom. Jag är intresserad av hur Ester ser på sitt sätt att skapa serier, om att våga och om att berätta genom serier? Vad är det med serieformen som är bra?

I mars bestämmer jag träff med Ester i hennes ateljé i Malmö, för att prata om de här sakerna. Ester möter mig i porten, och visar mig upp till ateljen. Även om jag träffat Ester några gånger, har vi aldrig pratat om saker som rör hennes serier eller tecknande tidigare. Rummet delas av sex konstnärer och är stort och mysigt, med väggarna fyllda av teckningar och bilder. Alla sitter försjunkna i arbete. Vi sätter oss ner i det lilla köket som ligger i anslutning till ateljén och Ester sätter på kaffe. Ester säger att hon hatar att vara ledig och att hon brukar vara i ateljén för det mesta. Men att nu när boken är klar måste hon ju hitta på nått nytt projekt att jobba med.

Marie: Varför har du valt just serier som uttryck och inte nån annan konstform? Är det speciellt bra för det som du vill berätta?

Ester: Jag tror att text alltid har varit viktigt för mig. Jag har alltid skrivit mycket. Däremot tog det ganska lång tid innan jag tyckte att jag kunde rita. Men sen kändes det bara självklart. Först kallade jag det inte för serier, för jag gillade inte rutor och pratbubblor och saker som jag tyckte förstörde bilden. Men nuförtiden känns det som jag kan hantera det friare, att mina serier inte måste ha rutor till exempel.

EsterD.png

Ur Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson.

Marie: Du gör ju rätt så olika typer av serier, iallafall om man jämför din bok med exempelvis Långben-bilderna. Du har ju även gjort lite mer dagboksliknande fanzines som Hatets blomma. Hur jobbar du med de här skilda formaten? Ser processen olika ut?

Ester: Hatets blomma och Långben är lite samma, där har jag inget manus eller…inget egentligen. Då bara kör jag på impuls. Jag börjar helt enkelt rita eller skriva nånting. Det ligger ingen prestation i dem grejerna, utan det är mest en lek som jag själv håller på med. Men med Det finns ingenstans att fly var det annorlunda. Jag tror jag försökte hålla det fritt och lekfullt, men med en så lång serie blev det svårare. Jag fick hela tiden gå tillbaka och slänga massa sidor, för att sedan jobba vidare med huvudberättelsen. Så att det inte blev för spretigt. Jag blev ändå tvungen att ha någon typ av manus, vilket gjorde att det blev mycket jobbigare för mig att arbeta med. Det blev så tydligt vad jag skulle göra hela tiden, inte lika mycket frihet. Men jag har inte haft något bildmanus eller så, utan jag använde text. Jag skrev textscener där det stod vad som händer och ritade seriens scener efter det. Så på det viset behöll jag ändå en viss frihet.

Marie: Så du visste inte vad rutorna skulle innehålla eller hur bilderna skulle se ut innan du började teckna själva seriesidorna?

Ester: Nej, det uppfann jag under tiden jag ritade. Oftast är det då jag kommer på hur det är, eller hur jag vill att det ska vara. Jag har svårt att göra det innan. Om jag bestämmer innan hur det ska vara vill jag ändå alltid ändra på det i efterhand. Det kan vara att jag tycker att jag varit för feg eller inte är riktigt närvarande, och då blir jag inte nöjd.

Marie: Har du kommit på den här metoden med att skriva ”scener” själv, eller har du fått tips från andra hur du ska göra manus eller strukturera upp ditt berättande?

Ester: I början gjorde jag ett bildmanus till Det finns ingenstans att fly, för jag fick höra att man skulle göra på det sättet med en så lång serie. Att man måste göra ett tydligt bildmanus för att få grepp om vad det är du vill säga och vad du håller på med. Så då gjorde jag det, men det fick jag göra om sen. Om man tittar på hur berättelsen såg ut från början så är det är väldigt mycket som har ändrats.

Marie: Vad är det som du inte fick ut av ett bildmanus, men som du har hittat i ditt nya arbetssätt?

Ester: Det är nog friheten. När jag kan göra precis det jag kommer på i stunden. Det är viktigt för mig tror jag, att jag inte känner mig begränsad. Att jag inte måste säga eller förmedla nåt speciellt. Att det bara får komma.

Marie: Hur såg din grundidé ut med Det finns ingenstans att fly? Hade du ändå bestämt då att – just det här vill jag berätta? Eller kom det efterhand när du jobbade?

Ester: Det var nog lite både och. Jag trodde ju att den skulle handla mycket mer om mamma, om krisen när nån dör. Jag hade hållit på så länge och skriva om henne. Allt jag har gjort har handlat om det. Så jag trodde väl att jag skulle berätta samma berättelse igen, men sen när jag väl satte i gång så började det handla om mycket annat. Det är klart att det handlar om mamma, hon är ju central eftersom det var det som gjorde att jag hamnade i kris. Men på nåt sätt började det handla om väldigt mycket annat och mycket mer om mig. Men nu känns det bara bättre att det blev så, som att jag har kommit ett steg vidare.

Marie: Då blir jag nyfiken på om du upplever att det är läskigt att jobba så intuitivt som det låter som du gör? Kommer det stunder då du vill rita eller skriva saker som du inte riktigt vågar berätta om och då hindrar dig själv?

Ester; Nä, jag har inte riktigt några såna spärrar längre. Nej, om det är nånting som jag väljer att göra en serie om, så är det väl för att det är nånting som jag tycker är viktigt. Jag gillar det där med att släppa in, att låta saker vara nära. Jag tror det är då jag tycker mest om det jag gör också. När jag känner att jag fångat upp en känsla som känns mer än bara en yta, som är lite djupare. När jag väl går in i en scen, eller en situation i en serie då har jag också mycket lättare att komma i håg vad det var som hände. Jag tror att jag generellt tänker att jag har så jävla dåligt minne, att jag inte kommer ihåg saker, men så fort jag kan visualisera situationer, då kan jag också komma på; Det var så här det var! Men på nåt sätt kan jag inte göra det ordentligt förrän jag sitter där med pappret, och känner, nu är jag här. Nu är jag på sjukhuset. Hur såg det ut? Vad är det första som händer, vad var det första som sas?

EsterF.png

Ur Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson.

Marie: Hur har du ritat Det finns ingenstans att fly? Vad har du använt dig av?

Ester: Flytande tusch och stålstift. Jag blev ju helt förälskad i stålstift på Serieskolan. För att jag hatade det så mycket. För att jag inte fattade hur jag skulle göra. Jag förstör ju mina stålstift hela tiden för att jag inte snurrar på pappret och sånt där. Men jag gillar ju väldigt mycket att inte ha full kontroll. Att inte veta, att det kan bli fel. Det är viktigt för mig. Att inte kunna hantera nåt fullständigt.

Marie: Hur tänker du göra sen när du kan hantera stålstiftet fullständigt då, det måste du väl till och med kunna vid det här laget?

Ester: Då får man säkert börja med nåt annat. Typ pensel eller nåt. Men det där brukar komma av sig självt tycker jag. Man fastnar för olika saker. Råkar köpa fel penna typ. Det är som de pennorna som jag har ritat texten till ”Det finns ingenstans att fly”. Jag råkade köpa fel penna, och det var så jävla jobbigt för att när jag skriver texten med den så stänker det, och det är ju skitjobbigt om man inte vill att det ska vara stänk. Men nu är det som att jag älskar det där stänket, att jag blev så fäst vid att det ska se smutsigt ut.

Marie: Skulle man kunna säga att du vill ha någon slags friktion? Att du vill att det ska skava lite?

Ester: Ja precis.

Marie: Har du skissat nånting innan du ritat till boken?

Ester: Ja lite, rutor och sånt. Man ser ju att huvudpersonen ändrar utseende genom boken.
Men jag tycker på nåt sätt att det är skönt. Att det inte är så statiskt. Man fattar vem det är. Det är väl det jag tycker är skönt med serier också att det handlar väldigt mycket om att hitta tecken för olika saker, att förenkla bilden. Egentligen är det viktiga att människor förstår vem karaktären är och vilken plats det utspelar sig på och att få fram rätt känsla så.

Marie: Så du känner aldrig att du drabbas av nån slags självcensur när du skapar dina serier?

Ester: Nä, jag tänker nog inte så. Oftast tänker jag inte alls på att det är nån som ska titta på vad jag gör. Faktiskt. Men det kanske också är att jag känner mig så pass trygg nu i mitt skapande. Att jag har människor som jag litar på, som jag vet skulle säga om jag gör nåt helt dumt, nåt som inte är bra. Men sen så litar jag på min egen känsla också. Mest. Är det nånstans där jag har koll så är det när jag skapar. Då känner jag mig trygg.

.

Marie Tillman går just nu första året på Serieskolan i Malmö och är medarbetare på Underlandet – plattform för serieskapare. I hennes serier är svart humor ett sätt att hantera dystra tankar, något som trogna läsare kan känna igen från enrutingen Livscoachen, som publiceras i Metro varje vecka. Fler serier av Marie går också att läsa på Instagram.

Ester Eriksson är serieskapare och illustratör, samt always a lady. Hon har gått konstskola i Stockholm, serieskola i Malmö och är med i konstnärskollektivet Sad Kicking Girl Gang. Serieromanen Det finns ingenstans att fly är hennes debut, publicerad på Kartago förlag 2016. Följ Ester på Instagram, det kommer du inte ångra! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s