Ett rum utan rädsla – dagbok från feministiskt serieresidens, Villa Salin, Helsingfors, 2016.

I april reste jag till Villa Salin i Helsingfors för att delta i ett residens för serieskapare.

IMG_1142 copy.jpg

Villa Salin, Drumsö, Helsingfors. Foto: Agnes Ivarsson

Under läsåret i Malmö, dit jag hade flyttat för att gå första året på Seriekolan, hade jag för första gången tecknat serier på heltid.

Under vintern fick jag via Dotterbolaget ett mail om att ett serietecknarresidens skulle äga rum i Helsingfors under fyra dagar i april. Residensen arrangerades av serienätverket FEMSKT, under ledning av serietecknaren Taina Hakala. Jag läste att residenset skulle ha självbiografi och minnen som tema, och att det skulle ha feministisk grund, men utöver det visste jag inte särskilt mycket och jag hade aldrig varit i Finland.

Självbiografiskt och minnen passade mig tematiskt bra i allmänhet, och dessutom hade jag nyligen börjat arbeta med ett självbiografiskt serieprojekt. Parallellt med serien hade jag även arbetat med ansökningsprover till konsthögskolor, vilket gjorde att jag i mitten av april befann jag mig i ett tillstånd som närmade sig utmattning. 

Den 10:e april sätter jag mig trots detta på tåget mot Stockholm och Finlandsfärjan tillsammans med vännerna och dotterbolagarna Astrid Matell och Jasmine Berge. Under fyra dagar för jag dagboksanteckningar på residenset. Den här texten utgår från dessa, och utgörs också av de reflektioner jag haft efter hemkomsten.

Söndag 10 april, resa och ankomst
och Villa Salin dag 1:

Ur dagboken:

Hela morgonen på tåget Malmö-Stockholm har det känts som att jag ska kräkas. Har aldrig haft resfeber tidigare.

Sen sitter vi på Viking line, trötta som av jetlag. Jag vet inte varför jag är så trött. Hela våren hade jag varit så utåtriktad, tagit av resurser jag inte haft, och så nu på väg mot detta Villa Salin-residens. Det är något mycket speciellt att resa i 24 timmar utan att veta alls vad som väntar.

Min största skräck är att det ska tas för givet att jag är utåtriktad, att jag gör politiska serier, att jag ens kan teckna serier, att jag ska tvingas teckna i grupp, och att detta ska resultera i att jag låser in mig på toan och grinar.

Vi anländer till järnvägsstationen i Helsingfors där vi möts upp av Apila Pepita Miettinen från FEMSKT. Vi åker buss i kanske 20 minuter genom Helsinfors, över broar och ut mot hav och skär. Vi anländer till huset, Villa Salin (en sekelskiftes(?)villa), otroligt vackert, beläget på en udde av ön Drumsö. En gräsmatta utanför huset, träd, och så stilla skärgårdshav.

IMG_1140.jpg

Villa Salin, april 2016. Foto: Agnes Ivarsson

Vi kommer in i salongen där den första workshopen redan har börjat. Kanske ett dussin personer är på plats, sitter utspridda vid ett par bordsgrupper och en soffgrupp. Alldeles tyst är det, koncentrerad stämning.

Jag tar i hand med Taina Hakala, som jag haft kontakt med via mail inför residenset. Jag blir tilldelad ett block och en bunt pennor, tar plats vid ett bord och börjar enligt instruktioner teckna utifrån en bild jag har tagit med mig. En namnrunda följer, efter vilken jag inser att jag är så restrött att jag måste få ligga ner. Vi blir visade till vårt rum en trappa upp. Från fönstret ser vi vatten och skär, träd, vikar. Däckar direkt.

Ur dagboken:

Kväll. Vi har sovit hela dagen och hela resindensen har åkt in till Helsingfors. Vet inte vad de gör, för vi sov när de åkte, men vi är inbjudna att möta upp dem i stan för att äta middag. Hittar en lapp i salongen med texten Theres food for you, sleepyheads!

Vi sitter sedan i en glasveranda i Villa Salin och tecknar och jag känner mig lugn. Jag känner det som att jag är i en dröm, allt är mjukt och omhändertagande. Hur kan jag vara så lugn på en ny plats med 20 personer jag aldrig tidigare träffat?

Astrid läser Wuthering Heights och Jasmine ritar skator.

Jag har sovit i två timmar och missat nån sorts utomhustecknande men jag höll på att gå under av trötthet. Vi hann med namnrundan innan vi slocknade och folk verkar fantastiska. De flesta från Finland, ett par amerikaner, en person från Tyskland som har bott i Finland länge. Några professionella serietecknare, några som mest skriver och många som inte har tecknat alls. Och så Taina förstås som anordnar och håller workshops.

Tisdag 12 april,
Villa Salin dag 2:

Ur dagboken:

Här börjar varje dag med kroki. Taina står på en stege inne i salongen och vi tecknar mellanrum, konturer, en-minuters, tre-minuters. Amerikanskan med 12 barnbarn sitter och skämtar nervöst om hur fula hennes krokier blir, men jag tänker på att oavsett tidigare konstnärlig praktik och erfarenhet kan alla teckna kroki. Man blir aldrig färdig med kroki, ingen är särskilt duktig på det, det handlar inte om hur det ser ut och det är ingenting att visa upp. Bara en övning för handen och ögonen.

Taina har med sig ett giganstiskt bibliotek med serier; finska, svenska och engelska, pratar en stund om böckerna och vi bläddrar och antecknar titlar som faller oss i smaken.

Miia, en finsk serietecknare på residenset, ursäktar sin “dåliga engelska”, säger att hen pratar bättre svenska än engelska. Miia pratar om sina serier, och om att arbeta som serietecknare, visar trycksaker. Jag är skör och sentimental, blir berörd.

IMG_1101.jpg

Möte på Villa Salin, april 2016. Foto: Agnes Ivarsson

Vi får varm vegansk lunch serverad. Jag orkar inte samtala med någon.

På eftermiddagen en skrivövning. Skriv ner fem viktiga djur, eller fem viktiga bilar i ditt liv. Välj sedan en av dem, helst den första du kom att tänka på. Taina leder oss genom skrivandet, läser med sin lugna dova röst ur Lynda Barrys What it is: What does it smell like? What time of year does it seem to be? Where are you going? What is in front of you?

Min text blir dålig men det spelar ingen roll. Det är en övning i att göra en övning. Jag skriver och skriver, letar mig fram till en värld, hittar bilder.

Skrivande är komplicerat, kanske mer komplicerat än att teckna. Blockeringarna gör sig påminda, varje ord verkar fel och dumt. Jag har skrivit dagbok och antecknat sedan jag lärde mig skriva, men där har det tagit stopp. Det är så lätt för mig att bromsa mig själv i en text, särskilt en som ska leda till någonting, en text som har ett syfte att bli något (en serie, en novell, en dikt). Rädslan att någon ska läsa, att det ska vara dåligt. Ord faller så lätt platt. Att rita behärskar jag, där är jag trygg, men jag är rädd att bli hånad för orden, att få stå till svars. Därför knyter det sig, därför får jag ont i magen. Därför lägger jag alltid ner pennan, stryker över, stänger ner dokumentet, sparar inte.

I övningar som bara är till bara för den skrivande handlingen, där syftet är att skriva, inte att läsa (tyst för mig själv eller i grupp) lossar något. Övningen är konkret, texten ska inte bli någonting, texten är bara här för att måla upp en bild för dig, minnas något, beskriva en värld och ett ögonblick. Börjar jag här, kanske jag en stund kan få tillträde till ett rum utan rädsla.

Efter workshopen påbörjar jag en dikt, skriver tio sidor.

Onsdag 13 april,
Villa Salin dag 3:

Ur dagboken:

Träffade min vän Jenny igår, gick till en bar som visade sig ha open mic-kväll (bara killar på scen), märkligt att hamna där helt plötsligt efter att ha vistats i en miljö med alla dessa fantastiska kvinnor och transpersoner. Tänker på något som Karolina Stenström skrev i en novell, män på scen är så ointressantungefär, och det är precis vad jag känner, jag blir trött men bryr mig samtidigt inte riktigt. Jag har ett skyddande hölje med mig från Villa Salin.

Nåväl.

Började arbetet idag kl 10 i salongen med kroki kanske en halvtimme. Sedan väljer alla en referensbild, antingen en man haft med sig eller en från de urklipp Taina tagit med. Vi tecknar en egen version av karaktären på bilden. Får en perspektivövning (karaktären i åtta olika perspektiv, enkla teckningar. Sedan 40 minuter skrivande om karaktären utifrån frågor Taina läser:

”How does it move? What does the body feel like? Soft? Bony? How does it walk?”

Vi fortsätter arbeta med karaktären, nu med teckning. På ett bord ligger material vi kan testa: tracing paper, markerpapper, vaxkritor, vattenfärg, tusch. Jag tecknar min figur med tusch på tracing paper. Det är skönt att se ritandet som en materialövning.

03_skiss

Karaktärsteckning från Villa Salin, april 2016, av Agnes Ivarsson

01_forstaskiss

Karaktärsskisser tecknade i Villa Salin, april 2016, av Agnes Ivarsson

Sedan lunch, sedan show and tellidag igen.

Jesse Matilainen arbetar med ett historiskt serieprojekt om det finska inbördeskriget. Visar bilder på en projektor, pratar om sin research och seriens teman (bl.a. sexism inom den kommunistiska rörelsen).

Sedan pratar Taina och Hanna-Pirita Lehkonen om projektet Rikki – art for mental health rehabilitation, ett experimentellt serieprojekt med trycksaker och utställningar som behandlar psykisk ohälsa. Jag började gråta när de pratade. Hela tiden mjuk och sentimental.

Erin, en av amerikanerna (bosatt i Tallin), hade stand up. Ee pratade om den feministiska tidskriften Tulva som hen är redaktör för (och får lön för – alltid denna förvåning när någon faktiskt får betalt).

Hanna-Pirita pratar sedan om sin queera web-comic (The immortal nerd) hen gör för en sydkoreansk seriehemsida. Hen tecknar 12 sidor i veckan, och får heltidslön för detta. Aldrig hört om något liknande. Förstår det som en science fiction berättelse som utspelar sig i en värld där alla karaktärer är odödliga. Huvudpersonen Nokia arbetar med internet archeology(d.v.s. forskar om vår tids internet). Huvudkonflikten i samhället är mot någon som heter trash lord som skräpar ner. Helt fantastiskt, sugs in totalt i serien när hen pratar om den, känner så mycket kärlek för denna människa och denna serie. Hanna-Pirita pratar också om att hen först trodde att den skulle vara too much gayför att publiceras, men att den sedan visade sig vara en succé.

02_skiss

Teckning från Villa Salin, april 2016, av Agnes Ivarsson

Känner mig matt och trött hela dagarna, alldeles mjuk och sårbar. Ingen kräver något av mig. Följer bara (bland många andra här) med i vad som händer. Men jag hade kanske fått ut mer av att vara mer aktiv i gruppen, jag vet inte. Men å andra sidan, varför? Detta asociala, inåtvända tillståndet jag är i under vistelsen verkar vara precis vad jag behöver.

Fortsätter på min dikt på kvällen. Skriver och skriver, allt ligger på ytan, skriver tio sidor till kanske femton.

Torsdag 14 April
Villa Salin dag 4 och hemresa:

Ur dagboken:

Viking line Helsingfors-Stockholm:

Sorgligt att lämna oasen Villa Salin. Gå på färjan som en torsdag inte är fylld av tonårsfotbollslag, utan snarare folk som festar, fulla bröliga män i medelåldern.

Sista dagen har innehållit kroki, och sedan en avslutande workshop. Under vistelsen har de flesta övningarna handlat främst om process, om skrivande, karaktärsteckning, fantasi, om att bygga en värld, att jobba fram material att utgå från, jobba vidare med. Det känns fint hur vi avslutar med en enkel gemensam uppgift med text, rutor och figurer. Temat är en feministisk vändpunkt i ditt liv. Person ett skriver text uppdelad i fyra rutor. Nästa person tecknar dit karaktärer, och slutligen tecknar en tredje person miljö.

Jag skriver några rader om när jag i gymnasiet startade ett riot grrrl-band med min bästa vän. Hur vi inte var särskilt bra men inte sämre än killarna i replokalen bredvid. Om hur vi hittade styrkan i varandra, kände oss oövervinneliga.

Jag provade copicpennor för första gången, fick låna av en otroligt varm kvinna bredvid mig. Hennes vändpunkti övningen är upplevelsen av att som kvinna föda barn och känna sig mycket ensam, uppleva sig som omgiven av par och personer som vadar i släkt och partners som kan barnvakta och stötta (varpå hon hittar hem i feministisk teori på biblioteket). Jag tecknar karaktärer till hennes text. Det blir inte särskilt vackert, lite klumpigt färglagt men vem bryr sig.

Vi lämnar Villa Salin men jag bär det med mig, är fortfarande varm i bröstet. Jag upplever det under hemresan som att jag har ett skyddande hölje. Jag tänker på det livsviktiga i feministiska rum som inte nödvändigtvis är politiska, aktivistiskt orienterade. Där det lågmälda får utrymme.

Egentligen är väl det utopin? Att kvinnor och transpersoner får vara människor. Personer, konstnärer, serietecknare, poeter, komiker, starka, svaga, tystlåtna och högljudda. Sakna erfarenhet, vara professionella, kompetenta, bidra med något. Kanske är det den utgångspunkten män i allmänhet har medfödd?

Jag känner det som att vi alla under några dagar har fått tillgång till ett rum där våra hinder röjs undan. Vad de hindren nu än kan vara – ångest, psykisk ohälsa, upplevelsen av att vara mindre viktig, upplevelsen av att ens erfarenheter inte spelar roll, att inte lita på sin inneboende kompetens och potential. Som får oss att ligga kvar i sängen, att tvivla på oss själva, tysta oss själva, kanske ge upp konstnärskapet.

För oss, vi på residenset och våra medsyskon, föds de hindren ofta ur sexism, transfobi, och ur förakt för det inåtvända, för det tysta och sårbara.

Hur skapas ett sånt här rum?

Att allting organiseras av i huvudsak en person som också håller i, i princip, alla workshops hjälper till. Skapar trygghet, en stillsam tråd genom dagarna. Platsen, Villa Salin, spelar roll. Ett hus som är donerat till kvinnorörelsen i Finland. Jag kan känna historien på platsen, hundratals år av kamp, av kvinnors arbete. Jag vet inte, det vävs in i väggarna. Att det är kostnadsfritt hjälper till. Taina Hakalas utstrålning och person är central, och vilka workshops hon valt att hålla. Att deltagarna får chans att medverka med presentationer av sitt arbete. Att deltagarna har olika bakgrund (professionella serietecknare, textorienterade, komiker eller verksamma inom helt andra områden), att vi inte behöver visa vad vi har gjort, att vi är kvinnor och transpersoner, att många arbetar med teman runt psykisk ohälsa. Att vi får block och pennor att ta med oss hem, sängar att sova i, varm mat serverad, att vissa sover över och vissa inte gör det, att vi får komma och gå, att huset ligger vid vattnet.

Jag lämnar Villa Salin med ett block fyllt av text och teckningar, med nya uppslag och idéer. Men också med en idé om att ordna något liknande, att det är möjligt att fortsätta skapa såna här rum.

IMG_1081.jpg

Havet vid Villa Salin, april 2016. Foto: Agnes Ivarsson

.

Om författaren:

AGNES IVARSSON  bor i Malmö och har gått på den förberedande konstskolan Pernbys Målarskola i Stockhom och på Serieskolan i Malmö. Hon har publicerat en diktsamling på facebookförlaget Fame Factory och sitter i Folk Från Branschens redaktion för livsstilsmagasinet CSN.

Se mer av Agnes här:

Mail skickas till agnes.m.ivarsson@gmail.com

Nämnda i texten:

DOTTERBOLAGET är ett feministiskt och separatistiskt nätverk för transpersoner och kvinnor som gör serier i Sverige. Dotterbolaget gör massa goa grejer ihop, som seriehögläsningar, utställningar, fanzines och workshops. Fokus ligger på samarbete istället för konkurrens. Nätverket har lokalavdelningar i städer från norr till söder. Dotterbolagets medlemmar har besökt och deltagit i serieresidens på Villa Salin under flera år. Om du är transperson eller kvinna som tycker om att rita serier, så kan du också bli medlem i Dotterbolaget! Skriv till info@dotterbolaget.com!

FEMSKT är ett feministiskt nätverk för serieskapare i Finland. Nätverket genomför många gemensamma serieprojekt, bland annat fanzines och utställningar. FEMSKT arrangerar årligen Villa Salin residens. Skriv till FEMSKT på sarjakuvafeministit@gmail.com

VILLA SALIN SERIERESIDENS är ett internationellt, feministiskt läger för serietecknare i Helsingfors. Residenset har arrangerats under flera år, med olika teman och upplägg varje gång. Målet med residensen är att knyta band mellan feministiska serietecknare, skapa och umgås. Nästa residens är planerad till våren 2017. Om du är intresserad av att medverka kan du höra av dig till FEMSKT

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s