Om serien Hjärtat äter, serieutställningar och rumsliga berättartekniker. Av Saskia Gullstrand.
Ur Hjärtat äter av Saskia Gullstrand
Serier görs oftast för att läsas i böcker, fanzines eller på webben. Därför är det inte konstigt att folk inom den svenska seriescenen så ofta pratar om hur svårt det är att ställa ut serier.
Många besökare på serieutställningar kan vittna om hur obekvämt, klumpigt och svårt det känns att läsa serier i ett utställningsrum. De serieutställningar som man beklagar sig över följer alla samma mönster; seriesidor som egentligen är gjorda för bok- eller webbformatet sätts upp på väggen som original eller snygga kopior, och publiken rör sig långsamt läsande längs med berättelsen.
Men det går också att konstruera serieberättelser med tanken att de ska upplevas just som installationer och utställningar, inte i en bok. De senaste två åren har jag experimenterat med att skapa just sådana serier, och utveckla det jag kallar för rumsliga berättartekniker inom seriemediet.
Rumsliga berättartekniker innefattar bland annat användning av väggyta, ljud, ljus, tredimensionalitet, taktilitet och interaktivitet. Det kan innebära att inkludera ljudinstallationer för att skapa en viss stämning, konstruera ett interaktivt rollspel runtom läsningen, använda tredimensionella objekt tillsammans med serierutor eller på andra sätt designa rummet för att förhöja känslan av att befinna sig inuti berättelsen.
Under 2016 och 2017 har jag genomfört tre skilda serieutställningar, som på olika sätt använder sig av dessa tekniker. Den första fick namnet Hjärtat äter och har lagt grunden för hur jag numera jobbar med rumsliga berättartekniker. I den här texten berättar jag om arbetet med Hjärtat äter och vad jag har lärt mig under skaparprocessen. Jag vill dela mina erfarenheter med andra serietecknare och samtidigt varmt uppmana andra att våga prova rumsliga tekniker när ni skapar framtida serieutställningar.
ANDAR, BLOD OCH SORG
Ur Hjärtat äter av Saskia Gullstrand.
”Min vän dog förra månaden. Sedan kunde jag inte kliva upp ur sängen. Min vän hade en sjukdom i hjärnan och i lungorna. Till slut längtade hon efter att dö. Men hon sa till mig: ”Dig ska jag minnas även efter jag är död.”
Hjärtat äter är en spökhistoria och en berättelse om sorg. En ung kvinna blir sängliggande efter bästa vännen gått bort. Motståndet mot sorg och acceptans utvecklas till ett inre krig, och hon tar språnget in i drömska skeenden, där andar glider fram genom tunga slöjor och doften av blod ligger stark.
Våren 2016 bar jag på flera sorgeprocesser efter dödsfall, eftersom att fem av mina nära äldre släktingar hade gått bort under ett fåtal år. Jag är uppvuxen i en stor släkt, och har fått lära känna min farmorsmor, farfarsmor, farfarsmors syster, farmorsfar, mormor, morfar, farfar och många fler, men för några år sedan började de äldre att dö, en efter en. Hjärtat äter gav mig en möjlighet att gestalta sorgen, vrida ut en berättelse ur känslor som tar lång tid att bearbeta och som nytt språk alltid måste skapas för.
Berättelsen är inte tagen rakt ur mina egna livshändelser, utan en förhöjd och metaforisk gestaltning av vad det innebär att förlora en närstående som är så viktig för en att man inte förstår hur man ska kunna leva utan den. Ur djupet av den känslan kom bilden av en sörjande ung kvinna som tiden har gått sönder för, eftersom att förlusten av hennes vän har skurit upp sår i henne som känns helt oläkbara. Genom henne kunde jag visa hur allvarliga dessa känslor är, att sorg kan vara ett livshotande tillstånd.
Berättelsens värld med andar och parallella dimensioner är inspirerad av nigerianska konstnären Odun Orimolades performanceverk Spirits at the Ball, som visades på Lilith Performance Studio i Malmö 2015. Performancen är dokumenterad som video och kan ses här (länk). Andedimension blev en plats där psykets djupa kriser och behov kunde behandlas, en värld som tillät mig att teckna fram ett tillstånd som befinner sig mellan liv och död, där allt fortfarande står på spel.
EN PORTAL TILL EN ANNAN VÄRLD (HUR LÄSARENS RÖRELSER PÅVERKAR SERIELÄSNINGEN)
Utdrag ur utställningsversionen av Hjärtat äter, 2 juli 2016 av Saskia Gullstrand, CirkulationsCentralen, Malmö.
Hjärtat äter har utformats från tanken att serieläsning är en fysisk upplevelse, som bygger på ett antal rörelser och sinnesintryck som läsaren utför och upplever. Vid bokläsning sitter läsaren oftast ner på ett avslappnat och bekvämt sätt, samt utför väldigt få rörelser i form av sidbläddring och blickens rörelse över boksidorna.
Läsaren sorterar också bort de flesta sinnesintryck som kommer från hörsel, känsel och så vidare under läsningen, för att med synens hjälp koncentrera sig på att ta in texten och leva sig in i historien. Boken fungerar här som en portal till en annan värld; läsaren ”sjunker” in i boken, och lägger knappt till vad kroppen upplever i världen utanför bokpärmarna.
Läsning i ett utställningsrum, däremot, innebär ett helt annat rörelsemönster och aktiverar fler sinnen, som påverkar läsarens koncentration, ork och inlevelse. Läsaren måste förflytta sig i rummet för att kunna följa med i berättelsen, och därför vara mycket mer uppmärksam på sin fysiska omgivning och vad som sker där (till exempel för att inte krocka med andra läsare som befinner sig i rummet).
Det är också mer fysiskt ansträngande att röra sig i ett rum än att bläddra i en bok; att gå och stå stilla under längre perioder på ett hårt golv, samtidigt som man behöver koncentrera blicken på sidor uppsatta på väggen, där mycket information trängs på varje sida, innebär att läsaren snart tröttnar och inlevelsen i berättelsen tar stryk.
Under skissprocessen av Hjärtat äter.
Saskia Gullstrand tecknar storyboard till Hjärtat äter.
Serietecknare tar redan (medvetet och omedvetet) med läsarens rörelser och sinnesförnimmelser i beräkningen när vi skapar berättelser för bok- eller fanzineformatet. När läsaren bläddrar, till exempel, uppstår en kort fördröjning, en spänningsskapande paus, som gör att sista rutan på ett uppslag får rollen av en cliffhanger. Likaså kommer rutornas layout och bildernas innehåll på ett uppslag påverka huruvida ögat enkelt kan röra sig över sidorna och uppfatta den viktiga informationen i text och bild.
Med hjälp av rumsliga berättartekniker kan vi på ett liknande sätt använda oss av de särskilda rörelser och sinnesförnimmelser som läsaren gör och upplever i ett utställningsrum till berättelsens fördel. Rummets yta, ljud, ljus, interaktivitet, taktilitet och tredimensionalitet kan tas i bruk för att skapa intensiva effekter och djupt engagemang i läsningen, vilket kan göra serieutställningar till meningsfulla konstupplevelser i egen rätt.
Bokformatet dominerar fortfarande idén om hur en serie ska konstrueras, men som konstnär och historieberättare är det tydligt för mig vilken stor konstnärlig potential som ligger i att skapa serier direkt för utställningsrummet, med hjälp av rumsliga tekniker. Om vi betraktar serieutställningar som installationer kan vi gestalta serierna i rummet på ett sätt som läsaren inte kan värja sig emot, som gör att läsaren går upp totalt i berättelsen.
GÖRA EN LÄSVANDRING (BERÄTTARFLÖDE OCH HÄNGNING AV HJÄRTAT ÄTER)
Hjärtat äter på väggen till utställningsrummet 2 juli 2016, CirkulationsCentralen, Malmö.
Jag började teckna Hjärtat äter i februari 2016 och arbetade med den i omgångar fram till slutet av juni samma år. Utställningen hade vernissage 2 juli 2016, på CirkulationsCentralens ateljévåning i Malmö.
Att läsa Hjärtat äter innebar att gå en vandring genom två rum och följa stora rutor uppsatta på väggen, något som jag under arbetsgång har börjat kalla att göra en läsvandring. Serien skissades upp direkt på stora pappersbitar på väggen, och innehöll aldrig någonting som liknar boksidor. Istället är varje ruta tecknad på ett eget papper, som sedan kunde placeras ut var jag ville på väggen gällande höjd och avstånd till andra rutor. Genom att lösgöra rutorna kunde jag utforma serien som ett dynamiskt flöde över väggen, en ”läslinje” som var mer levande och behaglig för kroppen i rummet än stela boksidor hade varit, och som samtidigt bidrog med nya dimensioner till läsupplevelsen.
De flesta av rutorna fästes upp i små grupper som formade snett lodräta rader om två till fyra rutor och som skulle läsas uppifrån och ner. Läsaren rörde sig sedan från rutrad till rutrad längsmed hela väggens längd, i riktning från vänster till höger.
Rutraderna såg mycket olika ut, beroende på storlek, antal och form på rutorna som ingick i dem, liksom givetvis vad som skedde i varje scen och vad som passade läsningen, de tejpades också upp med olika höjd på väggen och olika avstånd till varandra. Effekten var att läsaren hela tiden varierade sin steghastighet, sin kroppshållning och hur länge den stod stilla på samma punkt under läsvandringen genom rummet. Vissa rutor fästes upp som solitärer, vilket gjorde att läsaren stannade upp och dröjde kvar vid dem extra länge, något som gav dessa rutor en särskild tyngd.
När serietecknaren kan påverka läsarens rörelser, tempo och kroppshållning under läsningen, blir det möjligt att synka de fysiska upplevelserna i läsarens kropp med vad som samtidigt sker i bild och text i rutorna. På så vis får serietecknaren ännu ett verktyg för att intensifiera publikens känsloupplevelser, inlevelse och tolkning av berättelsen.
Till exempel kan en scen som känslomässigt ”rusar uppåt” mot eufori också bli starkare om läsaren gradvis sträcker på rygg och nacke och höjer huvudet under läsningen. Likadant kan en scen som ”faller nedåt” mot känslor av kraftlöshet eller sorg ta ett starkare tag om läsaren om denna också böjer på kroppen och får en mer hopkrupen kroppshållning under läsningen.
Textruta ur Hjärtat äter. I utställningen använde jag flera rutor med enbart text.
För vissa scener bidrar det om läsaren ökar steghastigheten, snabbt slukar rutorna. För andra scener är det bättre om läsaren står länge vid vissa rutor, och också behöver ta fler steg innan hen når nästa ruta, så att bilden av den föregående rutan verkligen hinner etsa sig in. Det finns en möjlighet att skapa samklang mellan hastigheten i stegen, hur läsaren rör på kroppen och hur dramat utvecklar sig, som är nästan musikalisk.
Min upplevelse är att det finns en stark intuitiv och ordlös kärna i arbetet med att länka ihop rörelse och serieberättelse. Medan jag skissade upp berättelsen på väggen kunde jag känna efter i min egen kropp hur läslinjen skulle utformas för att förmedla berättelsen på starkaste sätt, vilka rutor jag ville använda och var jag ville fästa dem. Kanske påminner detta om hur musiker, dansare eller koreografer jobbar med känsla och tempo inom sina konstformer.
Även om rörelseskiftningarna under läsvandringen i rummet kan verka enkla, så gör de stor skillnad för upplevelsen. Att släppa taget om boksidorna, för att istället skapa en spännande och engagerande läsvandring, är därför en rekommendation till alla serietecknare som är intresserade av att jobba med serier i utställningsrummet.
ÅTERBRUKA SINA BERÄTTELSER
Ruta ur Hjärtat äter, inscannad och på väg att omformas till bokformat.
Att jobba med rumsliga berättartekniker ger nya konstnärliga möjligheter till serietecknare och gör det möjligt att skapa intressanta serieutställningar.
Men det finns också ekonomiska anledningar för serietecknare att jobba med utställningar och att göra dem till konstverk i egen rätt. Många kulturstöd ges enbart till så kallade publikarrangemang, vilket innefattar utställningar men inte böcker. Att göra serier för utställningsrummet kan därför underlätta för serieskapare att finansiera sina skaparprocesser.
När en serie väl är gjord för utställningsrummet, kan den scannas in, fogas samman till bokuppslag och därefter tryckas som bok eller fanzine. Man kan också börja processen från motsatt håll, och först teckna en serie för att tryckas i en bok eller ett fanzine, för att sedan kopiera upp sidorna i större format, klippa ut rutorna och fästa upp dem på väggen med rumsligt berättande. På så sätt kan serietecknare återbruka sina berättelser och gestalta dem i flera format, vilket både ger större spridning till fler läsare, möjlighet till fler inkomster och fler erfarenheter på konstnärscv:et, vilket i sin tur underlättar att få nästa projektstöd, uppdrag eller stipendium.
Möjligheten att nå fler läsare är för mig också ett starkt argument för att göra serier som installationer och utställningar. En utställning kan turnera runt och visas på flera platser, liksom locka en publik som inte skulle ta sig till en seriefestival eller seriebutik för att köpa fanzines och serieböcker. Med hjälp av utställningsformatet kan en serietecknare lätt fördubbla antalet läsare som en serie har, jämfört med om samma serie enbart skulle tryckas upp i fanzineform.
Serier tar lång tid att skapa, serietecknare lägger mycket passion och kraft på våra berättelser. Vi vill dela dem med andra, och borde ta de möjligheter som finns att nå så många människor som möjligt. Så att våra serier blir lästa och kan få betyda någonting för fler människor än oss själva.
.
SASKIA GULLSTRAND är konstnärlig ledare på Underlandet, konstnärligt laboratorium för serietecknare. Ofta hittar hon på mörka och sagoliknande berättelser om syskonskap, kärlek, våld och empati. 2014 publicerades hennes serienovell Räddaren den barmhärtiga av Kolik förlag och Seriefrämjandet.
Hjärtat äter är skapad inom det konstnärliga forskningsprojektet LABORATORIUM, som Underlandet genomför med stöd av Kulturbryggan, Region Skåne, Malmö stad och Stiftelsen Längmanska kulturfonden.
Underlandet 