Åkalla spöken

Vad händer om man ljudsätter en serie, med specialskrivna musikstycken?  En text av Saskia Gullstrand.

Skiss av Neba, karaktär från den serie som nu går under arbetsnamnet Spökhistorien. 

I november 2016 bjöd jag in musikerna Aaron King och Otti Albietz till Malmö för att göra ett experiment. Utmaningen var att skapa ljud och musik till en serie som ännu inte hade tecknats ner, utan bara fanns som idé.

Under fem dagar utvecklade vi musiken och historien tillsammans, liksom diskuterade hur ljudinstallationer praktiskt kan användas för att förstärka serieutställningar. Målet var att berättelsen efter residensen skulle förverkligas som en större utställningsserie, alltså en serie som är gjord för att läsas i ett utställningsrum istället för i en bok.

Projektet är fortfarande under utveckling, men presenterades för publik för första gången under utställningen Tecknade serier i skuggornas laboratorium som visades på Hybriden i Malmö 25 mars till 1 april 2017.  Då visades skisser, texter och ljudstycken upp.

Porten till rummet där skisser och ljudspår till Spökhistorien visades upp.

Att utgå från specialskriven musik i utforskandet av en berättelse är ännu ett exempel på hur Underlandet har utforskat på vilket sätt andra konstformer och kollektiva arbetsprocesser kan vävas in i serieberättande. Den här texten redogör för erfarenheterna från residensen, liksom mina tankar om hur ljud och musik kan användas som berättarelement inom serier.

 

SPÖKHISTORIEN (A.K.A. BERÄTTELSEN)

Barnet med sin spökmoster i famnen, kapitel 4 av Spökhistorien. 

Serien som vi arbetade med under residensen går under arbetsnamnet Spökhistorien. Handlingen är så här:

En liten flickas liv förändras när hennes föräldrar plötsligt dör i en bussolycka och hon måste flytta hem till sin mormor. I skuggorna söker hon efter spår av sina föräldrar och en väg tillbaka till sitt tidigare liv. En natt vaknar hon av ljud ifrån hallen, där mormodern åkallar spöken in i lägenheten genom en ritual där hon spelar på märkliga instrument.

Spökena kommer för att sörja familjens döda tillsammans med mormodern, men i flickan väcks en idé; tänk om hon skulle kunna locka fram sina föräldrars andar genom att spela på samma instrument som mormodern använde?

Detalj ur Saskias instruktioner till musikerna om vad ljudspåren till varje kapitel ska gestalta och hur de bör hänga ihop med berättelsens dramatiska kurva.

Spökhistorien definieras av fem viktiga händelser, som blir berättelsens fem kapitel:

1. Barnet är ensam och sörjande i mormoderns lägenhet, efter föräldrarnas död.
2. Mormodern åkallar spöken i en musikalisk ritual; barnet tittar på i hemlighet.
3. Barnet letar på mormoderns rum efter instrumenten som användes i ritualen. Men innan hon hittar dem, så finner hon spöket efter sin döda moster i en byrålåda.
4. Barnet åkallar sina föräldrars spöken, under ledning av mostern. Men något går fel, och barnet är nära att själv förintas. Hon räddas av mormodern, som hittar henne och avbryter ritualen.
5. Mormodern och barnet sitter tillsammans i vardagsrummet och bygger ett hus av kartong till föräldrarnas spöken, som ska kunna vara en trygg och säker plats för dem att vara på när de besöker de levandes värld. Mormodern berättar för barnet om familjens historia, om mostern och de hittar tröst och värme i varandra.

När residensen drog igång var berättelsen bara som ett skelett, med dessa fem bestämda viktiga händelser som definierade historien och tillsammans utgjorde en grov ryggrad. Det fanns ingen storyboard eller manus i text eller bild; bara en handfull karaktärsskisser och idén om huvuddragen i serien. Residensen var därför ett verktyg för att utveckla berättelsen, likaväl som för att skapa musik som skulle ingå som element i den färdiga utställningen.

 

KÖTT PÅ BENEN TILL BERÄTTELSEN (ELLER: ÖVNINGAR VI ANVÄNDE UNDER RESIDENSEN)

Konstnärerna under arbete sent en kväll under residensen.

Residensen inleddes med ett flertal korta, kreativa övningar för att ge mig, Aaron och Otti chansen att bearbeta berättelsen tillsammans. Första dagen samtalade vi mycket om historien och tog tid till att lyssna på varandras tankar och associationer utifrån berättelsens grundskelett. Under de första dagarna gjorde vi många skrivövningar för att förtydliga vår idé om historien. Därefter övergick processen i friare arbete med fokus på att spela in ljud och musik, mixa, lyssna igenom, ge feedback, diskutera och förändra ljudspår.

Under residensen behövde musiker och serietecknare snabbt arbeta oss fram till en gemensam vision för stämningen i de olika kapitlen och hur ljudbilden skulle kunna fungera ihop med den tecknade serien. För att underlätta detta använde vi oss av serietecknaren och pedagogen Lynda Barrys X-page-övning.

Styrkan med X-page-övningen är att den låter utövaren beskriva en bild eller scen som om hen var närvarande i den och berättade för någon som befann sig på annan ort om sina upplevelser. Utövaren får beskriva scenen utifrån flera sinnen, liksom förklara sin närvaro och vad som händer i bilden. Övningen är därför bra när flera skapare vill kunna jämföra sina idéer om en berättelse med varandra. X-page-uppgiften är ursprungligen utvecklad som minnesövning, en skrivuppgift för självbiografiskt berättande. Vi använde en modifierad form av övningen, som har utvecklats av mig speciellt för arbete med fiktiva berättelser.

Detalj av X-page för kapitel 5, skriven ur mormoderns perspektiv. Skriven av Aaron King.

Den variant av X-page som vi använde under residensen fungerar så här:

1. Välj ett kapitel eller scen från berättelsen. Skriv kapitlets namn som titel överst på ett papper. Under titeln skriver du namnet på den karaktär som du kommer att uppleva scenen igenom. Rita ett stort X över pappret, från hörn till hörn.

2. Besvara ca 15 frågor om hur du upplever scenen när du är den här karaktären. Frågorna rör vad du kan höra, känna, lukta, vart ljuset kommer ifrån, varför du är där, huruvida någon annan är där med dig m.m. (30 sekunders skrivtid / fråga)

3. Ta ett nytt papper och flödesskriv scenen utifrån karaktärens perspektiv och vad karaktären upplever. Alternativt skapa ljud till scenen. Alternativt flödesskissa bilder till scenen. (Max 10 minuter till detta moment.)

Under residensen gjorde vi X-page till alla seriens kapitel, och la på så vis kött på benen till berättelsen.

Saskia Gullstrand och Otti Albietz med skisser flödesskissade i sista steget av X-page-övning för kapitel 1.

 

SINNESFÖRMÅGOR SOM KOMPLETTERAR VARANDRA (ATT ANVÄNDA LJUD INOM SERIEUTSTÄLLNINGAR)

Utställningsbesökare läser X-page-texter, studerar skisser och lyssnar på ljudspår ur Spökhistorien under vernissagen till Tecknade serier i skuggornas laboratorium.

Utställningsserier ger serieskaparen chansen att involvera fler sinnen än synen i läsningen. Den enklaste formen av av utställningsserie, som endast består av serierutor i ett flöde över utställningsväggen, involverar kroppens rörelse och rumslighet i sitt berättande.

Ett grundantagande inom LABORATORIUM är att läsarens kroppsliga upplevelser måste tas med i beräkningen på ett nytt sätt så fort en serie ska visas i ett utställningsrum. Väggarna, taket och golvet i rummet omsluter faktiskt läsaren – denna befinner sig inuti berättelsen. Historien läses också under rörelse, rutorna klättrar fram över långa väggar och läsaren rör sig längs med dem. Läsningen innebär att kroppen böjer sig, sträcker sig, tar steg, huvudet och blicken höjs och sänks.

Att lägga till ljud förstärker den fysiska påverkan på kroppen under läsningen. Ljudvågorna får delar av kroppen att vibrera och intrycken från hörseln är svåra att värja sig emot, då ljudet både rumsligen omger läsaren av intryck och nästlar sig in inuti denna. Synen och hörseln är sinnesförmågor som kompletterar varandra, och skillnaden mellan vad dessa kommunicerar kan åstadkomma kraftfulla effekter.

Inom film, spel, teater och konstinstallation vet man hur intensiv känslan kan bli av att kombinera bilden av människor som umgås på en trevlig picknick med ett obehagligt, skavande, surrande läte. Samma krafter kan användas inom utställningsserier och hela potentialen hos hörseln som sinne öppnas upp.

Detta samspel mellan bildberättelse och ljudinstallation jobbade vi med under residensen, med målet att ha ljudspår till alla kapitel klara vid residensens slut och skapa serierutorna under 2017. Viktiga frågor för oss under residensen var:

• På vilket sätt ska ljudet gestalta berättelsen?
• Vilka intryck ska komma till läsaren genom ljud och vilka ska komma genom serierutorna?
• Hur ska utställningen byggas upp rumsligen och hur påverkar det ljudets funktion?

Ursprungligen var berättelsen tänkt att läsas i en lång korridor, där läsaren vandrar fram längs ett strikt narrativ och där det bara finns en tydlig väg att gå. Varje kapitel i serien skulle få sitt eget ”rum” i den här korridoren, avgränsat med väggar som hjälpligt hindrar musiken från ett kapitel att spilla över till ett annat rum. Inuti varje rummet skulle kapitlets serierutor vara fästa i ett flöde över väggen, medan ljudinstallationen hörs från högtalare i taket. Vi valde att göra ett ljudspår per kapitel och låta dessa musikkapitel följa nära handlingen i berättelsen.

Otti Albietz spelar in munspelsmelodier till ljudspåret som tillhör kapitel 1 av Spökhistorien.

Aaron King och Otti Albietz spelar in olika varianter av ljudspåren.

Aaron King mixar musikstycken under residensen.

I kapitel 1, 3 och 5 använder vi organiska ljud och instrument, för att skapa en känsla av att vara på plats med karaktärerna, nära dem och uppleva vad de upplever. Gitarr och munspel blandas med ljudet från lådor som dras ut eller kartong som klipps sönder. Dessa tre kapitel anger mer en stämning än dramatiserar narrativets dramatiska kurva i kapitlet.

Kapitel 2 och 4 blandar ambienta, datorkonstruerade melodier och läten med ljudet av saxar som körs hårt genom kartong, och andra ljudeffekter inspelade på plats under residensen. Dessa kapitel är berättelsens ”actionkapitel” och ska ljudmässigt upplevas som starkare och mer omfattande i rummet. I dessa kapitel träder spökena fram. Känslan av deras närvaro, liksom känslan i mormors respektive barnets ljudritualer ska komma till uttryck i musiken. Dessa två kapitel gestaltar och dramatiserar narrativets dramatiska kurva i kapitlet, och har därför tydliga inledningar, peakar och avslut.

Under residensen diskuterade vi hur synkningen mellan ljud och läsning skulle fungera. Om ljudspåren kör i loopar under hela tiden utställningen är öppen, uppstår möjligheten/risken att besökaren inleder läsningen av kapitel 2 eller 4 samtidigt som musikstycket närmar sig sitt slut. Vi är intresserade av att utforska vad effekten skulle bli av detta. Om det skulle vara störande eller försvåra läsningen, kan problemet lösas med hjälp av rörelsecensorer som startar musiken när besökare kliver in i rummet. Denna lösning kräver däremot att utställningspersonalen får styra i vilken takt besökarna går in i utställningen, så att de inte stör varandras läsning och lyssning.

Saskias skiss av hur den ljudkurvan dramatiskt bör utvecklas i kapitel 4. Användes som redskap för att kommunicera hur känslan ska vara i musiken i detta kapitel.

 

FRAMTIDA SKAPARPROCESS

Musiken har nu skapats före serierutorna och storyboarden, vilket betyder att jag som serietecknare har möjlighet att hämta inspiration från ljuden i det fortsatta arbetet med att teckna och skriva.

Skapandet av musiken blev alltså ett sätt även för mig att fylla ut berättelsens skelett, utforska karaktärerna, scenerna och dramat, något som kändes som en stor tillgång och som en chans att få en kraftfullare relation till dessa. Att få tillgång till musiken, genom samarbetet med Aaron och Otti, har hjälpt mig att få en intensivare och mer inlevelsefull bild av hur serierutekapitlen ska se ut, vad som ska inkluderas och inte.

Hur den slutgiltiga relationen mellan musik, ljud och serierutor ska se ut i ett uställningsrum, kommer avgöras under framtida skaparprocess.

Barnet håller sina döda föräldrars hus i famnen, skiss från kapitel 5 ur Spökhistorien. Tecknad av Saskia Gullstrand.

.

AARON KING och OTTI ALBIETZ är musiker och ljudkonstnärer från Storbritannien. Tidigare har de gjort musik till en kortfilm om en dockmakare och spelar i flera band. De är medlemmar i skivbolaget och magasinet PluralBaby:

”PluralBaby exists because we want to do our best to help publicize thoughts, music, and any other ’art’iculations by artists we love, and enjoy. PluralBaby is on the way to becoming a collective of artists from a number of disciplines, and we strive to spread the sounds, images, and words that we’ve discovered in late night spaces, and daytime conversations. So a label, yet a magazine. Let’s try this!”

Lyssna och läs mer på Bandcamp, Facebook eller Soundcloud!  

SASKIA GULLSTRAND är serieskapare och konstnär, liksom konstnärlig ledare och projektledare på Underlandet. Hon är mycket intresserad av att utveckla serier som konstform, liksom åstadkomma kunskapsutjämning kring ekonomi, resurser och konstnärliga tekniker inom seriescenen. Ofta hittar hon på mörka och sagoliknande berättelser om syskonskap, kärlek, våld och empati. 2014 publicerades hennes serienovell Räddaren den barmhärtiga av Kolik förlag och Seriefrämjandet.

TECKNADE SERIER I SKUGGORNAS LABORATORIUM är en utställning producerad av
Underlandet, konstnärligt laboratorium för serieskapare med bas i Malmö. Utställningen är gjord med stöd från Kulturbryggan, Malmö Stad, Region Skåne och stiftelsen Längmanska kulturfonden. Samarbetspartners är Tusen serier, CBK och Hybriden.