Alma Thörn är serietecknare och skilsmässobarn. Hon arbetar nu med en längre serie om att växa upp med väskor ständigt packade för att resa över hela landet, till och från föräldrar som inte talar med eller om varandra. Vi bad henne skriva dagbok under arbetsprocessen. Hon gav oss en text om att skriva sin familjehistoria, oron över andras känslor och att bestämma vad sanningen är.
Text och bild av Alma Thörn.
Alma på Umeå flygplats, 11 år gammal, på väg att resa från mamma i Umeå till pappa i Göteborg.
14 mars 2017. Just nu står jag inte ut med mitt projekt. Det känns som ett oöverstigligt berg.
Varför ville jag inte göra en serie om hundar för? Nä, jag bestämde mig för att göra ett självbiografiskt projekt om att vara skilsmässobarn.
Mina föräldrar separerade när jag var ett år gammal. Mamma gifte sig några år senare med mina syskons pappa. Så länge jag kan minnas har jag haft föräldrar som inte pratat med, eller om, varandra. Jag transporterades fram och tillbaka över Sverige, från Stockholm till Umeå till Bohuslän. Jag minns det som ett evigt flängande. Packade och packade upp, hade klumpar i magen flera veckor innan det var dags att åka.
I mina sena tonår pratade jag med kompisar som också hade skilda föräldrar. Jag var den som sa: hörni, det är inte vårt fel, det är deras ansvar, vi behöver inte ha dåligt samvete. Och ja, jag hade nyckeln då, jag visste att det jag sa var sant, men jag kunde inte applicera det på mig själv. Det är kanske det jag försöker göra nu. Jag tänker att den här berättelsen är det berättigande av mitt 12-åriga jags känslor som de behöver. Att jag vill säga: de känslorna var okej.
15 mars 2017. När jag började på Serieskolan i höstas hade den här tanken – tanken på att göra något av skilsmässan – redan slagit mig.
Under sommaren 2016 hittade jag en text i mormors källare som min mamma skrivit när hon var 14. Den handlade om hennes föräldrars, alltså mina morföräldrars, skilsmässa.
Och jag tänkte, fan vilken bra serie det här skulle kunna bli. Jag gjorde en kort serie på fem sidor. Jag fortsatte tänka. Nu har jag en idé för över hundra sidor.
16 mars 2017. När jag tänker på att göra en självbiografisk serie tänker jag först på mig själv.
Vad ska jag välja att berätta. Hur mycket ska eller kan jag fläka ut mig. Det tar oftast ett tag innan jag inser att: det är fler verkliga personer än mig själv som jag behöver porträttera, den tanken blir liksom sekundär. Och hur en ska göra det på ett rättvist sätt vet jag inte.
Jag tror förresten inte att det går. För det första är det baserat på minnen som ju är högst subjektiva, för det andra är det omöjligt att skildra hela en människas personlighet. Nej, det är en urvalsprocess, inte bara att välja hur mina föräldrar ska framställas, utan även hur jag ska framställa mig själv.
Jag har märkt en tendens att när jag berättar om mig själv så framställer jag mig ofta som lite mer fånig eller patetisk än vad jag egentligen är, för att inte framhäva mig själv för mycket. Förhärliga kanske är ett bättre ord. Hellre förfula än förfina osv.
17 mars 2017. Jag tänker: jag vill vara rättvis.
Men det går inte.
Det var inte rättvist.
Jag kan inte ge hela bilden, för jag har den inte. Dessutom: har jag ens min egen bild. Vad är kvar efter femton år? Är det sanningen?
18 mars 2017. Det här projektet begränsar mig.
Jag vill skildra en sanning (fast vad är sant) som är: två personer var kära, sen var dom det inte. Dom separerade, jag blev kvar i mitten. Eftersom ett barn inte kan hållas ansvarig måste föräldrarna vara det (men även det är en orättvis anklagelse).
Det begränsar mig att behöva tänka på deras känslor, samtidigt kan jag absolut inte ignorera dom. Jag är ju inget monster.
Ok hur ska jag göra? Problemet är att för att det ska bli intressant så måste vissa händelser med, ja för historiens skull. Ska jag lämpa över några dåliga egenskaper hos en person på en annan? Fast personerna det rör sig om skulle ändå fatta så fort dom läste serien…
Det är jobbigt att vara i början av det här. Alla jobbiga samtal som jag måste ringa. Kan dom bara vara överstökade tack.
20/3 2017. Hur ska jag få ihop den här texten.
Jag vet inte. Hur ska jag få ihop min serie, jag vet inte det heller. Jag har noll aning. Det känns som att jag hela tiden fastnar.
Imorgon fyller jag 25. När morfar var 25 år kapade han och hans kompisar polisens vattenslang på Båstadskravallerna. Nu ska jag göra en serie där han är med. Hur ska jag visa att han är den där demonstranten med ideal och visioner, samtidigt som han är mammas pappa som tjuvrökte på toan på nätterna. Som hon tittade på och tänkte: skärp dig, var vuxen, var mogen. Och jag vill kunna skildra allt detta, men: det får inte plats på mina papper.
Almas mamma spionerar på sin tjuvrökande pappa. 1970-tal, Malmberget.
Jag känner mig frestad att berätta alltihop ur mitt (snart) 25-åriga perspektiv för det vore så enkelt, att liksom lägga en voice over på hela serien. Jag ska inte göra det, jag måste skildra ur mitt 12-åriga jags perspektiv, annars tror jag att jag kommer förlora något väsentligt.
22/3 2017. Att skildra det som jag minns det kommer potentiellt att såra många människor.
Folk som gjorde sitt bästa. Som barn befann jag mig i en situation jag själv inte valt. Vuxna människor som utan mig bestämt sig för att bo på var sin sida landet. Jaha, ja det var ju bara att packa väskorna.
Nu ska jag försöka berätta detta utan att såra de personer som då satte mig i en sits där jag behövde hantera alldeles för stora känslor och alldeles för mycket skuld. Som vuxen har jag förstått och förlåtit, vi har inte ens pratat om det, men allt gick ju bra, jag är idag en fungerande individ. Vilken intressant historia det skulle bli: hej, mina föräldrar skilde sig när jag var liten, det var sjukt jobbigt då men nu är ju allt bra så nu ska jag rita en serie om hur bra allt blev.
Nä… det är nog där det skaver som det blir spännande. När det inte är så tillrättalagt. När det nästan är lite jobbigt att titta på.
24/3 2017. Igår ringde jag min pappa och berättade om mitt projekt.
Jag var jättenervös. Jag hade en klump i magen, precis som när jag var liten och skulle packa väskorna. Jag sa: ja det var kanske inte så lätt alla gånger. Han sa: nä, det var det ju inte. Han sa: det här är ditt projekt Alma och du ska göra det som blir bäst och du ska berätta din historia. Han sa: ring mig om du vill fråga något.
Vad lite cred jag ger folk. När jag berättar tar dom det bra. Jag frågar om jag ska byta namn på dom, ingen verkar bry sig så mycket om såna detaljer. Jag vet inte varför jag stressat upp mig så mycket.
Vilken happily ever after-historia det här blev?
En av mina lärare sa vid tillfälle att fråga inte, berätta. Fråga inte om du får göra detta, berätta bara att du ska. Det kanske låter hårt men utan den inställningen vet jag inte om det skulle gå att göra självbiografiska serier.
6/4 2017. Jag har sånt flyt nu, det är så lyxigt.
Jag vågar egentligen inte skriva det, för nu jinxar jag det säkert, men jaja, det är så härligt ju.
Alma Thörn, april 2017
.
ALMA THÖRN är serieskapare från Umeå, som flyttat till Malmö för att gå på Serieskolan, Kvarnby folkhögskola. Tidigare har hon gått två år på Umeå Konstskola. Hon jobbar med självbiografiska serier och är medlem i det feministiska serienätverket Dotterbolaget.
Underlandet 